Våra små äventyrare lämnade Granmossen, dom gick alla tre glatt i bredd längs den väg som ledde mot Geggiga Träsket. Dom stannade då och då för att hämta andan, ibland för att äta och ibland för att åsnan ville kissa. Dom hade fått veta att åsnor var starka, uthålliga och snälla men även dom kunde få ont i ryggen av tung last. Därför passade dom alltid på att lasta av all packning vid rasterna så åsnan fick vila. Ibland verkade det som om Aasi ville kissa och äta hö bara för att få vila sin rygg men egentligen visste åsnan mycket väl om att barnen fått skavsår i sina små skor och det var därför hon stannade. Åsnan var en van resare och snäll dessutom.

Efter ett tag började det skymma och dom hade gått länge, faktiskt hela dagen. I mörkret hördes konstiga ljud och plötsligt började dom komma in i en slags skog av lövtomma träd med grenar som sträckte sig mot den klara himelen. Det kändes ruskigt. "Undrar var vi är egentligen, har ju inte sett ett enda tecken på att ett träsk" sa Kuusi. "Nä, inte ens en liten bit av gegga eller slem" svarade Lumi. Gnägg sa åsnan. När det stod där och funderade om vad som skulle göras härnäst var dom intet ont anande om att någon iaktog dem från ovan.