Kuusi hade denna morgon fått i uppgift av sin pappa att kolla till den stora granen. Den som dom för ett par månader sedan hade bestämt skulle få vara årets Jättegran, den vars julstjärna av diamant skulle lysa så starkt att varendaste julgran i riket skulle omringas av ett magisk stoft som bringar julglädje. Väl framme vid granen tog han fram sitt granstetoskop och undersökte hur det stod till med Jättegranen.

Han minns hur läskigt han hade tyckt det varit första gången han skulle undersöka en gran men både hans mamma och pappa hade stått vid hans sida och gett noggranna anvisningar om hur det hela skulle gå till. Bägge hans föräldrar kom från anrika granskötarfamiljer där konsten att ta hand om granar förts vidare från generation till generation i århundranden. I själva verket var det så att nyheten om dom två familjernas förenande i samband med förädrarnas äktenskap hade mottagits med stort jubel. "Tänk vilka barn dom kommer få, barnen kommer ha granarna i blodet så det stinker om det", sa man. Kuusi som var sina föräldrars enda barn hade alltså ganska stora förväntningar på sig, fast han försökte att inte tänka på det allt för mycket.

När han var klar med morgonens undersökning, ställde han sig en bit ifrån granen så att han kunde se toppen. Han log nöjt och tänkte att årets Jättegran skulle bli den ståtligaste på många, många år. Han såg fram emot att se den lysa med sin diamantstjärna på toppen. Just som han skulle till att säkna blicken och fortsätta med sina sysslor hörde han Prästens röst. "Oj,oj, hon är verkligen fin, det är hon minnsan!" sa han och mötte Kuusis blick.

Lumi hade tagit en liten omväg till sömmerskan fast hon egentligen inte borde. Istället för att ta till vänster in på Röda gången hade hon fortsatt rakt fram och istället svängt in på Glittergatan. Där stod nämligen granen som valts ut till årets Jättegran och hon ville så gärna se efter hur den såg ut nu, innan den klätts med det finaste av pynt. Lumi hade funnit Kuusi i full färd med sin undersökning. För att inte störa hade hon gömt sig bakom en annan, mycket mindre gran och blivit förtrollad av Jättegranens praktfullhet. Hon fann sig själv stå där med öppen mun av häpnad. Inte förrens hon hört Prästens röst hade hon vaknat till liv igen.

Prästens röst ändrade tonläge och man kunde höra oron i den. "Diamantstjärnan är borta!" sa han med en uppgiven ton. Han tittade sig försiktigt omkring och när han åter öppnade munnen hade han sänkt sin röst så mycket att Lumi inte kunde höra vad han sa.

Lumi tog sig samman efter det hon precis hört och tvingade sig själv att fortsätta vidare till sömmerskans hus. Hur gärna hon än ville höra resten av konversationen kunde hon inte smyga närmare utan att dom skulle få syn på henne. Dessutom var hon tvungen att få sitt ärende uträttat, hennes mormor väntade på sidenbandet. Tankarna snurrade och hon undrade hur hon skulle kunna fortsätta med sitt efter att ha fått reda på något så fasansfullt. Hade hon verkligen hört rätt? Var Diamantstjärnan borta?